Foto & Visuellt
Vi vill utforska vi det estetiska uttrycket i gränslandet mellan stillbild och rörlig bild. Filmen ska skapa en visuell dialog där stillbildens tidlöshet möter den rörliga bildens närvaro, båda sammanvävda i ett mörkt rum. Här låter vi fotografins värld och filmens medium smälta samman till ett gemensamt språk, där varje bildruta förmedlar en känsla av fruset ögonblick och fördjupad närvaro.
Lek med verkligheten:
I dokumentären strävar vi efter att utforska gränsen mellan verklighet och iscensättning, både visuellt och tematiskt. Exempelvis en av intervjuerna i studion inleds i en miljö som vid första anblick kan liknas vid ett vardagligt hem – en trygg och bekant plats för tittaren. Bredvid den intervjuade finns en dörr. När dörren öppnas bryts illusionen och avslöjar studion bakom, där en dramatiserad scen av Lennart Nilssons arbete utspelar sig.
Denna övergång mellan det vardagliga och det konstruerade syftar till att spegla dokumentärens centrala tema: frågeställningar kring vad som är verkligt och vad som är arrangerat i fotografi. Genom att bokstavligt och visuellt öppna dörren mellan två världar leker vi med åskådarens perception och skapar en visuellt fängslande ram för att utforska sanningen bakom Lennart Nilssons ikoniska bilder.
Tidstypiska miljöer:
För att fördjupa berättelsen och ge en känsla av tid och plats placerar vi Lennart Nilssons verk i autentiska, tidstypiska miljöer. När vi exempelvis talar om tidningen Life magazine ser vi den ligga framme i ett 60-talsrum – en kontext som förankrar berättelsen visuellt och historiskt. Med hjälp av den breda bildytan kan vi visa detaljer från tidningen i helskärm, samtidigt som miljön förblir närvarande. När vi bläddrar i tidningen byts helskärmsbilden och ger en dynamisk och visuellt engagerande upplevelse.
Vi använder samma teknik för att integrera rörligt arkivmaterial. Tittaren placeras i ett tidstypiskt TV-rum från 60-talet, där arkivklipp spelas upp på TV-skärmen. Den breda bildkompositionen gör det möjligt att låta arkivmaterialet expandera till helbild vid nyckelögonblick, vilket skapar en stark koppling mellan dåtidens visuella kultur och Nilssons arbete. Genom dessa grepp väver vi samman kontext, historia och detaljer för att fördjupa tittarens förståelse och känslomässiga upplevelse av dokumentärens teman.
Användandet av stillbildsfotograf
Vi överväger att låta en stillbildsfotograf vara närvarande under inspelningarna i studion, en fotograf som fångar ögonblicken, de medverkande, och detaljerna i rummet. Tanken är att dessa stillbilder sedan blir en integrerad del av filmen. När en ny person introduceras kan deras inträde iscensättas genom en serie stillbilder. På detta sätt skapar vi ett visuellt möte där film och fotografi får flyta in i varandra och upplösa gränsen mellan de två uttrycksformerna.
Den statiska kameran:
Vi strävar efter att ständigt skapa liknelser och paralleller till stillbildsfotografin. Därför överväger vi att genom hela filmen arbeta med en statisk kamera på stativ, vilket ger åskådaren en känsla av att befinna sig inne i ett stillbildsfotografi. Genom att hålla kameran orörlig kan varje bildruta bli som ett fruset ögonblick – en levande stillbild – som samtidigt förstärker den fotografiska estetiken. Roy Anderssons sätt att arbeta i strikt kontrollerade miljöer med en statisk kamera och noggrant komponerade scener är en viktig referens.
Stillbild från Roy Anderssons film. Statisk kamera med stort djup.
Macrofotografin:
Lennart Nilsson arbetade med banbrytande linser för att fånga detaljer på en nivå som var omöjlig att nå med traditionell fotografering. Genom att kliva in i en mikroskopisk värld blottlade han det osynliga – en universum av detaljer som låg dold för blotta ögat. I våra dramatiserade sekvenser vill vi ta inspiration från denna teknik och använda makroobjektiv för att skapa samma närhet och intensitet.
Med hjälp av makrofotografi kan vi zooma in på de mest subtila detaljerna i vår miljö, vilket ger en stark kontrast till den stora, mörka studion. Det skapar ett rikt och varierat visuellt språk där närbilder på honung, frukt eller andra ytor drar in betraktaren i en förstorad värld. Tekniken möjliggör också att vi skildrar fotografins mekaniska element med samma fascination – vi kan visa hur bländaren i en kamera slår om, en glödlampa som lyser upp i blixten, eller hur en filmrulle framkallas i ett bad av vätska. Dessa makrosevenser blir som ett mikrokosmos i dokumentären och förstärker det estetiska uttrycket, samtidigt som de hyllar Nilssons egen strävan att upptäcka och avtäcka det annars osynliga.
Den sista referensen är inte filmad med ett makroobjektiv, men skapar en liknande effekt genom att enbart använda närbilder, vilket också kan vara ett effektivt grepp i filmen.
Bildförhållande:
Vi har övervägt att använda bioformatet 2.39:1 i bildförhållande, inte enbart för att ge tittaren en mer cinematisk upplevelse eller möjliggöra en framtida biovisning. Det finns flera skäl till detta val. Filmen innehåller en stor mängd arkivmaterial och stillbilder, ofta i det äldre TV-formatet 4:3. På en standard 16:9-skärm lämnar detta svarta ramar på sidorna, medan det bredare widescreen-formatet ger oss möjligheten att nyttja hela bildytan kreativt. Med 2.39:1-formatet kan vi visa två berättande element samtidigt, exempelvis genom att placera en intervju på ena halvan av skärmen och använda den andra halvan för arkivmaterial eller ett fotografi av Lennart Nilsson. Vi kan även välja att visa två fotografier bredvid varandra i detta format och låta det fylla skärmen.
Problemet med detta formatet är att när filmen sedan visas på TV blir det svarta ramar uppe och nere. En bra kompromiss på detta är det nya populära 2:1 förhållandet vilket innebär att vi får mycket bredd vilket ger en cinematisk upplevelse och bredd för våra kreativa idéer men samtidigt en kompromiss som gör att TV publiken inte blir lidande. Dessa format och bildförhållanden är något vi testar och experimenterar med för att ge berättelsen mer dynamik och visuell bredd.
Fish-Eye objektiv:
Lennart Nilssons banbrytande användning av fish-eye-objektiv öppnade en ny värld av perspektiv som utmanade vårt traditionella sätt att se. Ursprungligen utvecklade för vetenskapliga ändamål, använde Nilsson fish-eye-linser med en vidvinkel på cirka 150° för att skapa detaljerade, cirkulära bilder som transporterade publiken in i mikroskopiska världar – allt från kroppens håligheter till naturens intrikata landskap. Med detta pionjärsgrepp kunde han fånga motivets hela omgivning och ge en omslutande bild där kanterna förvrängdes till en nästan utomvärldslig effekt.
I vår dokumentär använder vi fish-eye-tekniken för att förstärka dessa perspektiv i våra dramatiseringar och leda publiken in i de intima världar som Nilsson själv utforskade. Genom att skapa omslutande, rundade scener återskapar vi Nilssons upptäckarglädje och ger tittaren möjlighet att se livet från nya, nästan surrealistiska vinklar. Denna visuella kontrast till vår mörka studiomiljö förstärker dokumentärens tema om "sanning" i fotografi och leker med hur inramning och perspektiv kan forma och förändra vårt sätt att uppfatta verkligheten.
