Ljudbilden i vår dokumentär är ett centralt element, och vår grundidé är att använda musik ytterst sparsamt – endast under specifika montage av arkivmaterial. När vi befinner oss i den svarta studion, där vi skapar en värld av stillbilder, vill vi förmedla en känsla av total närvaro och autenticitet. Precis som en stillbild saknar ljud och musik som berättar vad vi ska känna, låter vi här tystnaden tala.

​

Tystnaden i sig blir en karaktär. I den stora studion är varje ljud distinkt och närvarande – som om vi kunde höra en knappnål falla. Fotsteg ekar djupt i rummet när någon stiger in, vilket skapar en känsla av både stor rymd och ett nästan sakralt lugn. Dramatiserade scener och andra sekvenser kommer självklart att ljudläggas för att bygga en rik ljudbild, men med en återhållen, genomtänkt precision.

​

Vi vill även experimentera med hur ljud upplevs i den svarta studion. När vi ser en stillbild hänga på väggen, kan Lennart Nilssons röst – kanske från en gammal radiointervju – höras i bakgrunden. Men det ska inte kännas som en pålagd effekt, utan som att rösten fyller studion naturligt, omslutande oss helt. Nilssons röst får nästan en gudomlig kvalitet, som om han talar till oss från ovan, hans ord genljudande i rummets tystnad och förstärker historiens djup.