Stil & formspråk
Dokumentären är genomgående förankrad i en lek med verklighetens gränser, ett visuellt språk som både hyllar och ifrågasätter Lennart Nilssons egen bildvärld. Nilsson fick ofta kritik för att hans bilder var "arrangerade" – ett ord som bland hans kritiker nästan blev ett anklagande begrepp. I en tid då fotografens uppgift ansågs vara att fånga ögonblickets renhet och verklighetens råa autenticitet, kunde Nilsson utan tvekan flytta en detalj eller justera en vinkel för att framhäva skönhet, skapa känsla. Denna konstnärliga frihet att förfina och styra betraktades som ett intrång i verklighetens domän, och ifrågasattes av många bildjournalister. Men just denna tendens att ”förvränga” och iscensätta är idag en kraftfull del av dokumentärens uttryck, en metod som låter oss reflektera över frågan: hur ”äkta” kan egentligen något konstverk vara?
Genom att spela in intervjuer och iscensättningar i vad vi kallar ”den svarta studion” blir rummet en visuell metafor för Nilssons bildvärld. Här kan scenografin, vid första anblick, påminna om ett vardagsrum, kanske en hemmiljö som känns intim och nära. Men så kan bakgrunden långsamt skjutas undan, avslöjande en stiliserad studio, ett byggt utrymme som markerar hur både bild och berättelse är noggrant sammansatta. Ljuset är här en central aktör – vi kan växla från totalt mörker till intensiv belysning i ett ögonblick och därigenom hålla publiken ständigt påminn om spelet mellan det verkliga och det artificiella
I denna svarta studiomiljö leker vi också med färg och monokrom. Liksom Nilsson adderade färg till svartvita negativ, använder vi selektiv färgsättning i vår film. Vissa sekvenser är helt i svartvitt, andra helt i färg, och ibland smälter de samman – där ett objekt är färgat medan omgivningen förblir monokrom. Denna växling mellan färg och gråskalor förstärker det konstnärliga temat: att varje bild, varje komposition, är en tolkning snarare än ett objektivt dokument. I vårt visuella språk är ”den svarta studion” ett utrymme för ifrågasättande och skapande, en plats där vi bjuder in betraktaren att ständigt omvärdera det som sker framför ögonen.
